Bara ögonen är kvar

Dropp, dropp, dropp...

Långsamt, långsamt töms innehållet i den lilla droppåsen vid sidan av sängen. Ny dag, nytt sjukhus, ny behandling. Nytt hopp. Vi tittar på varandra, ser oss omkring. Rummet ser ut som vilket sjukhusrum som helst trots att det är så sprillans nytt. Dagen är den första som bär löfte om sommaren. Solen speglar sig i fönstren mitt emot och kastar solkatter på väggarna. Vi är tysta.

Sen kommer sjuksköterskan in. Håller oss sällskap. I 45 minuter. Det kan tyckas som en liten sak. Men det är stort för oss. För första gången på mycket länge blir vi sedda och hörda. Vår enda barriär en tunn bit papper för halva ansiktet. Hon sätter sig ner. Blicken över munskyddet är så avväpnande.

Med våra leenden förmildrar vi alla omständigheter. Vi tar udden av det vi säger, vi sänker volymen på det vi hör. Vi skapar en helhet men väljer också bort detaljer. Utan leendet är bara ögonen kvar. Själens spegel. När hon ställer sina frågor finns inget leende att gömma sig bakom. Inte för någon. Ögonen förmedlar allt. Hade vi inte några ord skulle vi ändå tala.

När jag tömmer ur mig de senaste månadernas resa ser hennes ögon. De ser långt mer än jag berättar. Och de bekräftar långt mer än hennes ord uttalar. De ser alla versioner av min historia. De ser alla versioner av mig. De ser den starka, den svaga. Den sakliga, den känslosamma. Den uppgivna, den förhoppningsfulla.

Dropp, dropp, dropp... 45 minuter har gått. Behandlingen över. En liten del av en ny dag. Magnus kände inget, jag märkte inget. Men det finns hopp om livet.

Hemma stormar barnen in. Läxor, lekar och berättelser om dagen tar utrymmet i anspråk. Men det finns en plats för lugnet kvar. Ett par ögon bakom ett munskydd. Ett par ögon som såg också mig. Som såg oss alla. De erbjuder en fristad. Jag och min familj har hamnat på ett nytt ställe. Barnen ska få hjälp, jag ska få hjälp, Magnus får hjälp. Utan att veta var det bär av känner jag ett hopp. Jag sjunker ner i soffan. Barnens röster närmar sig från en fjärran avlägsen plats. Det är dags att komma tillbaka till den andra verkligheten. Till vår vardag. Där skola, kompisar och utflykter tar plats. Där hela ansiktet får vara med och berätta. Det blir så mycket mer nyanserat. Det passar en vardag. Det passar ett barn. Vi använder hela ansiktet. Äter en glass och skrattar. Njuter av stunden. Njuter av varandra.

Ha det gott, ät glass och skratta mycket!

Kramar och värme till er alla!