Livet känner jag i fotsulorna

Mest av allt känner jag livet i fotsulorna. Det är lite konstigt att faktiskt klä i ord. Jag har alltid tänkt att livet strömmar genom hjärtat och magen. Och så är det nog. I känslospektrats ytterligheter. Då när den yttersta euforin, stoltheten, sorgen eller skammen sätter in. Men i landet däremellan. Då känner jag livet i fotsulorna. Därigenom kan allt få försvinna och transformeras genom jordens och maskarnas mullrika paradis. Därigenom kan jag dra in den näring som skapats av vad jag lämnat.

Det är märkligt. Jag tror jag har mediterat mig genom livet med hjälp av huvudet. Inte undra på. Det är ändå huvudet som bedömts rakt igenom den struktur av processer och platser som livet innehåller. Skola, jobb, till och med på idrottsplanen för min del. Jag kunde se spelet. Blixtsnabbt förstå var nästa passning skulle läggas för att öppna upp spelfältet. Signalerna löpte amok. Tills den dag då de kollapsade.

Tur då att jag kunde vända mig till fötterna. För härigenom har energin och signalerna någonstans att ta vägen. Jag tänker att det är det som kallas grundning. Inte förens systemet kollapsade förstod jag vikten av att gå barfota i gräset. Krama ett träd. Låta rötterna växa nedåt från fotsulorna. Ända ner till jodens mittpunkt. Har du inte testat så rekommenderar jag det varmt. En sådan liten förändring i var vi placerar vår uppmärksamhet kan göra en så stor skillnad.

Här hemma är kvällarna fortfarande jobbiga. Då när det är oundvikligt att stänga ögonlocken och ofrivilligt slungas in i det undermedvetnas processer för att stortera det som övergår vår mänskliga förmåga att förstå. Jobbigast är det för Melker. Igår beskrev han sorgen som en solfjäder. Stor och blå. Så stor att den sträckte sig utanför vårt hus. Så att alla kan se. Kanske så stor att det inte finns något slut. Uppåt, utåt i den vidsträckta oändligheten av luft. Där inget tar emot den sorg som behöver få landa.

Så jag sitter bredvid honom. Kväll ut och kväll in. Och lägger handen på hans mage.

”Kan du känna hur min mage åker upp och ner när du andas? Du behöver inte ändra något. Andas som vanligt. Kan du känna det?”

En lätt nickning.

Jag stryker handen längs med kroppen. Låter honom känna alla delar. Ända ner till fötterna.

”Kan du känna fotsulorna?”

En lätt nickning.

”Om jag tar bort handen. Kan du känna fotsulorna ändå? Lite som att min hand fortfarande är där. Fast den inte är det?

En lätt nickning.

”Nu vill jag ligga i din grop mamma.” Svarar han sen och rullar över på sidan och kommer närmre. In i min famn. Vilken värld som tränger in när dagens ger vika vet jag inte. Men övergången blev ändå lite lättare. I alla fall den här gången.