Cykler och sorg

Solens varma strålar tränger igenom det kompakta mörker som hållit oss gisslan under höst- och vintermånaderna. Jag väcks ur dvalan. Någonting kallar. Jag vet inte vad. Samtidigt vet jag. Jag öppnar datorn och återbesöker de texter jag skrev i kölvattnen av den enormt tunga period som Magnus sjukdom och död medförde. Jag ryser. För det känns som jag hittat hem. Jag har legat i dvala i många år. En sorgeprocess kanske. Men utan att följa några som helst vettiga narrativ för hur en sådan ska se ut.

Jag vet, allas sorg ser olika ut. Ändå har jag inte blivit klok på min. Men nu sitter jag här 3 år och 7 månader senare och inser att det varit just en sådan. Förnekelsen var lång. Inte över att Magnus var död. Men över att det här var mitt liv. Det finns så mycket att fira, men i förvirringens avgrundsdjupa hål är de svåra att se. Det är som små tomtebloss som kan skönjas vid horisonten. Snabbt tänds de, sprakar till, och brinner ut. Sen är det mörkt igen.

Men som av en händelse hamnade jag här igen. Mitt bland de texter som var mitt sätt att processa och läka. De jag förlorade under en tid för att jag inte hade ork att processa mer. Och de ger mig kraft. De är ett stadigare ljus i mörkret än de små tomteblossen vid horisonten. För de är mitt ljus. De är min lykta. Att läsa dem är som att hålla upp lyktan framför mig själv och låta den visa vägen.

Tack säger jag. Till mig själv. För att jag delade någonting som jag senare kunde hitta tillbaka till. Tack säger jag till er. Som finns vid min sida.

Solen kurar bakom molnen idag. Men den har varit på besök. Och som så mycket i livet går det i cykler. Sorgen, lyckan och årstiderna. Solen viskar att våren snart är här. Den behöver bara lite mer tid. Två skälvande steg fram. Sedan ett tillbaka. Tills det är dags för hela naturen att slå ut i full blom. Praktfull, Majestätisk, Magisk. Precis som den är.

Årets fjällsemester blev den lugnaste hittills. Solen slog följe med oss. Barnen skrattade. Minnena var som fina följeslagare istället för irriterande taggar i ett redan infekterat sår. Tack säger vi till fina vänner och magiska berg. På återseende.