Det ledsamma leendet

3 månader och 21 dagar sedan vi förlorade honom. Mörkret har dragit in. Kylan kommit på besök. Skolstarten, fars dag och min födelsedag har alla passerat. Så många "firsts". På lördag är det Magnus födelsedag.

När barnen har somnat andas jag ut. Slappnar av. Frustrationen ger vika för värmen och kärleken. Jag drar min hand längs Melkers kind. Minstingen som blivit så stor. Som är i den åldern att han nyss upptäckt att döden finns. Han fick lära av praktisk erfarenhet. Andra femåringar drömmer också om zombies och vampyrer. Dröm och verklighet flyter ihop. Rädslan letar sig in i kvällsmörkret. Tränger in under täcket. Gör det svårt att slappna av och somna. Hade vi varit en annan familj, han en annan femåring, hade jag hållit om och tröstat. Sagt att det bara var en dröm. Att han inte behöver oroa sig. För vi finns här. Sen hade jag räknat in hela familjen.

Men vi är vi och att räkna in oss gör det bara värre. En stol är tom. En plats i sängen är tom. Vi köper en biljett mindre. Pappa är inte en zombie eller en vampyr men oavsett är det svårt att veta vad som är läskigast. Döden eller hur döden presenteras i drömmen.

Så jag håller om ändå. Försöker fånga in sprattelgubben som gör allt för att slippa slappna av. Säger inte att allt är bra. Utan att det är okej. Att alla känslor får plats. Att det ibland är svårt att förstå vad man själv känner och att det också är okej. En och annan gång får jag istället ett utbrott. Slänger tillfälligt ut honom ur sovrummet och får trösta mig själv. Alla känslor är okej. Alla känslor är inte lätta att förstå. Men de vägleder... alltid. Så jag lyssnar. Inåt. Öppnar upp för sårbarheten. För modet. För sorgen och för lyckan.

I förrgår sa Melker någonting anmärkningsvärt. Någonting som visar prov på en stor mogenhet. En stor sårbarhet. Ett stort mod.

"Mamma, vet du att man kan se glad ut på utsidan och vara ledsen på insidan samtidigt?"

Mina känslor virvlade, världen tumlade. Av sorg för det han känner, av glädje för den nyvunna förmågan att sätta ord på den.

"Ja" svarade jag. "Känns det så för dig?"

"Ja. Man ser ut så här", sade han och vände upp ett stort leende mot mig.

"Hur känns det här inne då?"

Jag strök handen över hans bröst och mage.

"Ledsamt."

Jag ställde ett par frågor till men då hade han redan somnat. Som om den meningen var målet i sig. Det han laddat för under så lång tid. Det sökandet som genomsyrat hans inre liv de senaste månaderna. Det som hållit hans fysiska uttryck i ett järngrepp.

Att barn sörjer randigt har jag förstått. Att lek och ledsamhet kan komma så tätt inpå varandra och samtidigt i så vattentäta skott. Att sorgen också kan ta sig andra uttryck. Men att bemöta detta har varit mig övermäktigt i många lägen. Hur tröstar man en som inte tror sig behöva tröst? Hur förklarar man för ett barn att ilskan kan vara en täckmantel för sorgen? Hur förklarar man att huvudvärk, magont och illamående inte är annat än fysiska uttryck för det som pågår på insidan. Och hur sjutton vet man att man har rätt?

Det enkla svaret är ju att man aldrig vet. Därför kan en enkel liten mening från en ledsen femåring vara avgörande för att slunga hela familjen in i en ny fas. För när barnen vet. När det hittat orden. När de delar med sig av orden. Finns en djup visdom att lära av. En vägledning att få. En universell kraft av gemenskap och medmänsklighet. För oss alla att ta del av. Så nu pratar vi på ett nytt sätt varje kväll. Det är den här fasens signum.

Och på lördag ska vi fira. Och sörja. Men framför allt fira. Och barnen är med och bestämmer riktningen. Precis som det ska vara.

Varma vinterkramar till er alla!