Det sista andetaget

En sista lätt utandning och sen tyst. Luften i rummet tjocknar. Vi har vakat vid Magnus sida i två dygn. Det sista hela familjen samlad. Tre extrasängar i rummet och tillgång till ett extrarum bredvid. Varma, omtänksamma människor som kommer och går runt oss. Sekunderna släpar sig fram. Kramperna försvagar kroppen som till sist släpper taget. Samtidigt griper någonting hårt om hjärtat. Det blir dåligt med syre i luften och andetagen känns ansträngda.

I ett osynligt ögonblick lämnar jag rummet och smiter ut till sjukhusets balkong. Regnet har precis börjat falla. Här ute är det lätt att andas. Vattendropparna kyler ner mina bara armar och ger mig liv. Här ute har vi kontakt igen. Där inne finns bara kroppen kvar. Magnus kommer alltid vara ute. Kom väl aldrig på fråga att han skulle vara inne när han fick bestämma helt själv. När valen och friheten var hans egen.

Det är de nu. Jag blundar och känner hur luften hjälper mig. Andetag för andetag. Sorgen är så smärtsam men samtidigt blir ljuset så starkt bakom mina stängda ögonlock. En glädje och gemenskap samsas med sorgen. För min inre syn ett skådespel som ger ro. Där rör jag mig till ett av mina inre rum. Det lugnaste och fridfullaste stället som jag kan resa till. En grönskande dal. Ett vattenfall och en lummig trädgård. En ständigt lysande sol och klarblå himmel. Där dansar jag som jag vill. Som jag känner. Tillsammans med de energier jag behöver. För första gången dansar Magnus med.

Han är lycklig. Det tjocka, ostyriga håret studsar upp och ner och han har en lyster i ögonen. Ingen ilska, frustration eller rädsla finns kvar. Bara kärlek. Vi har hittat hem, Kanske just detta inre rum inte längre bara är mitt. Det är vårt. Hit kan jag komma när jag behöver tanka kärlek och minnen. När jag behöver vägledning och styrka.

När min närmsta vän och förtrogna inte längre finns att hålla i handen. Då finns han här. För mig tillgänglig. För alltid.