It's a hell of a ride

Jaha, och sen då...

Klockan är 9 på kvällen. Båda barnen har just gått och lagt sig. Lugnet sänker sig över vårt hem. Nästan i alla fall. Från fjällsemestern ligger all packning fortfarande framme. Jag har inte orkat göra ett dyft. Jag har bara varit. Återhämtat mig kanske. Jag vet inte...

Förra veckan var en kalldusch. En försmak på något annat. Helt plötsligt var Magnus som förbytt. Ingen balans. Inget förstånd. Det var tre barn med på fjällresan. Men trots den enorma försämringen i allmäntillståndet så var det på något sätt bättre. Vi var så harmoniska. När Magnus inte visste hur man satte på kaffebryggaren hjälpte jag till. När han inte kunde åka skidor längre harvade jag med. När han inte orkade tänka bäddade jag ner honom i sängen. Samtidigt präglades hela resan av värme, lugn och kärlek. Det kändes som vi var hemma där borta. Mitt i alla ofruktbara försök att få saker att fungera fanns inte tillstymmelse till frustration eller ilska. Vi tittade ut över fjällen. Lät oss värmas av solen. Det bara var. Vi bara var.

Och nu är vi tillbaka hemma. Magnus har fått nya mediciner. Fått tillbaka förstånd och balans. Och jag kämpar för att hänga med. För att få mitt förstånd att acceptera alla varianter av min älskade man. För att få mitt förstånd att acceptera situationen, mina känslor, mig själv. Det känns som en livstid. Det känns som ett ögonblick. Och jag letar bland minnen. Jag letar bland fantasier. Jag letar efter oss. Jag letar efter mig själv. Verklighet och dröm blandas. Lukter, smaker, känslor tränger igenom. Liksom en tår ibland.

Snabbt torkar jag upp den. Barnen ropar. Det är dags att laga mat. Eller torka en rumpa. Eller blåsa ett sår.

Jag är kluven. Svårt att fokusera. Svårt att sortera.

Men så finns de där. Mina vackra barn. Mina älskade vänner. Mina fina kollegor. Min underbara familj. Alla som innesluter mig i sin bubbla av kärlek. Ni som tror att ord inte räcker. De räcker till månen och tillbaka som de amerikanska barnböckerna brukar beskriva den största kärlek som finns.

Och så finns han där. Fortfarande. Och nu är han tillbaka. Med ilska och kärlek och hela registret där emellan. Vår berg- och dalbana fortsätter. Tack och lov för det.

Jag går ut och springer. Skickar en önskan till universum om att få se en blå blomma. Och där är den. Den första blåsippan. Våren är här. Livet är här. Med allt det fula och det fina. Och det är bara att hänga med. It's a hell of a ride!