...men så blev det inte

Ute på sjön puttrar en liten eka förbi. Molnen som står stilla på den blå himlen är fluffiga som sockervadd och bildar olika fantasifigurer som tagna ur en saga. Mellan dem tränger kvällssolens varma strålar ner. Sommaren är kommen. Med kvällar som aldrig tar slut och skratten som ekar i natten.

Nere på bryggan sitter Melker och metar. Det ser ut som du sitter bredvid. Men det är inte du. Det är din pappa. Det skulle ha varit du. Man jag är glad att vi har din pappa.

Ibland är sorgen och lyckan varandras motpoler. Idag är de varandras följeslagare. I barnens skratt hör jag dig. Deras spring i benen är din energi. Min stolthet över våra fantastiska barn är också din stolthet.

En dag som denna tänker jag att du skulle ha varit här. Att inget av detta borde hänt. Din sjukdom borde ha varit en parentes i våra liv med ett lyckligt slut… Men så blev det inte.

För varje gång barnen tar ett nytt kliv växer mitt hjärta – och sjön av tårar blir djupare. För du borde ha fått ta del av alla deras kliv. Och de borde ha blivit upplyfta i din starka famn. Ända till dess de blev för stora. Eller du för gammal. Men så blev det inte.

För ett år sedan hade du precis blivit inlagd på en palliativ vårdavdelning och jag hade precis fått veta att du inte skulle överleva sommaren. Sedan dess har vi gått igenom en höst utan dig, en vinter utan dig och en vår utan dig. Dagarna blir längre, lyckan större och lugnet mer närvarande. Nu ska vi igenom en sommar utan dig. Den första. Kanske den svåraste.

Vi mår bra. Barnen mår bra. Vi skrattar mer än vi gråter. Vi drömmer mer än vi ser hinder. Vi firar mer än vi sörjer. Men vi saknar dig. Och dagar som dessa skulle du ha varit med. Men så blev et inte.

Solens strålar är din närvaro. När molnen sveper förbi vet vi att du fortfarande är där. Det är bara vi som inte kan se dig just då.

Älskade Magnus, det skulle inte ha blivit så här. Men blev det ändå.