Samtal och drömmar

Majken kryper ihop till en liten boll längst in i hörnet i Magnus rum. Det här var inte vad hon tänkt sig. För bara några dagar sedan var ju pappa hemma på besök. Visserligen i rullstol... men ändå. Nu ligger han bara där i sängen. Blinkar slött. Dåsar bort. Halvt medveten om vår närvaro. Efter lite trugande kommer Majken fram till sängen och sätter sig i mitt knä. Tillsammans stryker vi Magnus över amen. Hans huvud rullar över till vår sida. Ett ansikte så välkänt. Men ändå så annorlunda.

För några år sedan bar vi gemensamma drömmar. Någonstans mittemellan våra fyrtioårsdagar skulle vi åka till Yosemite. Vi skulle upptäcka någonting nytt tillsammans igen. En portion äventyr, en portion familjesemester. Vi kom ju inte vansinnigt långt i planerna för det var ju några år kvar. Åren gick och det blev inte som tänkt. Nu får vi resa tillsammans i drömmarna. I de meditativa tillstånden. Med kommunikativ och motorisk förmåga borta återstår de basala sakerna. Närhet och medvetenhet.

När barnen sätter sig vid paddan sitter jag kvar vid Magnus sida. Plötsligt fylls ögonen av tårar. Känslorna är ofta på en armlängds avstånd. Det finns inte utrymme att känna efter. Men plötsligt sitter vi där. Utan att kunna prata, gå eller agera bort känslorna så kommer det. Jag sluter ögonen. Det svämmar över. Melker vill ha hjälp med glasspappret. Jag torkar snabbt bort tårarna. Snörvlar några gånger. Ler mot barnen, som utan tvekan kan se sorgen. Den vi bär tillsammans.

På kvällen låter jag mig svepas iväg. Jag vänder uppmärksamheten inåt. På några sekunder har jag förflyttat mig ur kroppen. Kan fortfarande känna kroppens tyngd och totala avslappning men kan också släppa taget. Välja någonting större. I ett tafatt försök att styra den inre dialogen låter jag min egen inre kärna visa vägen. Den tar mig upp och iväg. Utan den världsliga tidsdimensionen befinner jag mig på ett ögonblick tillbaka i Magnus rum. Jag hovrar över hans säng och kallar på honom. Hans inre kärna möter min. Två energier möts och är tillbaka där de möttes första gången. Det uppstår nytt liv. Tillsammans tar vi oss till andra sidan jordklotet. Upplever Yosemite med dess dramatiska landskap. Vattenfall, branta klippväggar och en djupblå himmel möter oss. Här skulle vi ha varit fysiskt. Det kommer inte hända. Men på några minuter fylls jag till bredden av glädje och tacksamhet. Vi delar så många fina minnen. Men vi skapar också nytt.

I en värld där närhet och medvetenhet är det enda som återstår så är mitt sista hopp att min energi på riktigt når fram till hans. Att den kan ge ett uns av lindring och ro. Att det vi kan bli kan kännas. Också av andra. Inget är säkert. Inget vet vi. Men hoppet är det sista som överger en.

En tår letar sig återigen ned för kinden. Stillsam. Rofylld.

Barnen gråter också. Kvällen blir lång. Tillsammans planerar vi för pappas begravning. De bär också en inre styrka. Liksom vi alla gör. Vi har fina samtal. Om pappa, livet och våra drömmar.