Sorg och magi

Den lilla röda knappen är magisk. Det är den bästa saken på hela sjukhuset. Den är röd, mjuk och i perfekt höjd för små barn. Och bäst av allt - när man trycker där kommer det glass. För Melker är det magi. För oss vuxna är det ett larm. I lagom höjd för små barns armar. I lagom höjd för en vuxen som ramlat. En vuxen som inte kan ta sig upp.

På ett nära och djupt sätt lär jag mig hur olika vi sörjer. Hur olika vi bearbetar saker. Magnus har varit inlagd i en och en halv vecka och det har varit en berg- och dalbana. Melker är krass. Han tycker att det är bra att pappa är på sjukhuset. Ingen skriker åt honom och när han är hos pappa får han glass. Personalen är fantastisk. Ser till att barnen får fina minnen, Ingenting är förbjudet och med mjuka röster möter de barnen på barns vis. "Pappa ska vara på sjukhuset. Men han ska inte dö." Melker är tydlig. Sorgen är oftast långt borta. Kanske för att det speglar hans personlighet. Förmodligen för att han ännu inte fyllt fem.

Majken är randig som jag fått beskrivet för mig att barn är. Men sorgeränderna är tjocka. Som klister. Hon kan kliva in och ut ur känslor snabbt men klistret drar henne ändå tillbaka. Det är lömskt. Låter oss alla tro att det är bra för ett tag, men när man minst anar det dras hon tillbaka. Minsta motgång blir en katastrof. Ränderna är svarta och vita. Hon som älskar regnbågar. Men det kommer att komma nyanser. En dag. Det kommer till och med att komma förger. Sprakande, glittrande förger - som kan ta henne till nya drömmar. Tills dess tar vi hand om det svarta och det vita när det kommer. Ingenting annat är viktigare.

Och sen är det jag. Inte randig - men tudelad. Ett stycke lättnad. Över att Magnus blir omhändertagen. Över att slippa rädslan. Rädslan för det där fallet ner för trappan, för det där krampanfallet under natten, för utbrotten på barnen. En lättnad över att kunna släppa ner garden lite. Ett stycke sorg. Dåtids, nutids och framtidssorg. Så länge våra liv varit kidnappade av detta... Att skolavslutningen firas på sjukhus istället för badstrand. Och framtiden... Känslorna är lite begravda. Under lager på lager av barnens behov. Jag har inte stängt någonting inne. Jag tar kontakt med mig själv varje dag. Men ändå... mitt i allt ihop krävs några timmar för sig själv för att verkligen nå botten av sorgen.

Någon gång får jag tillgång till den. Och jag vet. Med sorgen kommer också lyckan. Så jag är inte rädd. Jag är inte arg, förtvivlad eller utan hopp. Jag bär på en sorg. Men den är inte ständig. Och jag bär den inte själv.

Och så tänker jag att det är tur att det finns lite magi i världen. Under 20 lugna minuter när tv:n underhåller barnen sätter jag mig på altanen. Lutar tillbaka stolsryggen och blickar upp mot himlen. Luften är sval och det doftar fuktig sommarkväll. Fåglarna kvittrar. Barn är ute alldeles för sent och snickarglädjen i området gör sig ljudligt påmind. Trots den relativt sena timman vill ingen göra kväll. Sommaren är här - med den också glädjen och ljuset. Jag känner energin från de som är och de som varit.

Jag är lycklig. Magin verkar. Den röda knappen fungerar. Glass och framtidstro levereras.