Ut ur skuggan

Det känns som att solen har kommit för att stanna. Livet är cykliskt, jag vet. Men just nu… när solen aldrig tycks vilja gömma sig känns det som den är här för att stanna. Symboliskt på så många sätt. Själva sinnebilden av liv. Och det är väl ändå dit vi börjar ta oss. Till livet.

Sedan i julas har skiftet varit enormt. Med varje ny minut av dagsljus har barnens ro och livsglädje stärkts. Ibland kommer förändringar så långsamt att man inte kan se dem men den här gången är det tvärt om. Från en vecka till en annan har barnen börjat leka med kompisar, blivit mer självständiga och börjat prata med folk igen. Jag kommer ofta på mig själv med att sitta på ett annat våningsplan än vad de gör, någonting som inte hade varit tänkbart för några månader sedan.

Så äntligen känns det som att molnen skingras.

För drygt ett år sedan, i januari 2021, fick jag en fantastisk gåva. Jag fick tid. Mitt i den värsta perioden i mitt liv, när Magnus sjukdom började växa i vår vardag. Då kom gåvan till mig. Med tiden fick jag göra vad jag ville. Äta choklad, titta på netfix-serier eller bara sitta och gråta. Jag började lite avvaktande i tv-soffan. Visste inte riktigt hur jag skulle hantera det här med tid under en period när jag själv var så i skuggan av en av de fulaste sjukdomar vår fysiska verklighet har att bjuda på. Men allteftersom dagarna gick insåg jag att skuggan var det sämsta stället att vara på.

Under en så lång tid hade jag försakat mig själv. Jag var inte arg eller ledsen på någon, allra minst Magnus. Men jag hade ändå försakat mig själv. Så till den grad att jag inte visste vem jag var eller vad jag ville. Så där och då bestämde jag mig för att kliva ur skuggan.

Cancern skulle inte få skymma mig från solen.

Så jag började skriva. Inte om cancer eller om hur synd det var om mig. Utan min historia. Jag skrev om min resa att kliva ur skuggan. Samtidigt tog jag små steg varje dag för att komma ur skuggan. Jag satte i hörlurar och lyssnade på poppig musik när jag lagade mat. Jag tog ett glas rödvin en onsdagskväll och hade disco med barnen. Jag sprang i skogen och lyssnade på fåglarna och kände livet i mig.

Och jag började meditera.

Och med en växande förmåga att lyssna inåt fick jag vägledning. För varje dag tog jag ett steg för mig. För mitt välbefinnande. Och jag bestämde mig för att inte skämmas. Mina steg trampade inte på någon annan. Inte på Magnus och inte på barnen. Men de trampade upp en stig för mig att gå på som bara var ämnad för mig.

Nu sitter jag i fåtöljen vid kakelugnen i mina svärföräldrars vackra hem i Värmland. Magnus barndomshem. Solen skiner in genom fönstren och isen på sjön gnistrar som en reflektion av den magi solen utstrålar. Och jag är lycklig.

Jag smider planer och drömmer om framtiden. Jag hör barnen skratta på övervåningen. Och jag gläds över den framtid vi går till mötes. Så många fantastiska människor har kommit in i mitt liv och ibland tänker jag att det är nu det börjar. Kanske börjar livet många gånger under en livstid. Och kanske är just den här gången en av de mest framträdande gångerna.